Varför känner sig anställda mer sammanlänkade och lyckligare när de känner till historien om sitt företag?

På lördag flyttar min son Olle hemifrån.

Nu är han redo, men det var han inte för ett halvår sedan. Då hade vi en konflikt om att han nån gång varje år behöver städa sitt rum, som slutade med att jag grät mig själv till sömns.

Jag tar ett djupt andetag innan jag gläntar på dörren till Olles rum. Det är dunkelt och luktar secondhand-butik och för ett ögonblick tänker jag att han kanske rånat en klädinsamlingscontainer, för hela hans säng är täckt av ett berg av kalsonger, tröjor och byxor. Skrivbordet är överfullt av tomma läskburkar, chipspåsar och en uppsliten present från hans födelsedag fyra veckor tidigare. På golvet står fler läskburkar, kartonger och ICA-påsar med urväxta kläder och gamla lego-projekt.

Klädhögen på sängen rör sig plötsligt och hans trötta ansikte, upplyst av mobilskärmen, tittar frågande på mig.

“Schjo!”

Det betyder hej på tonårsslang.

“Är det dags att städa nu eller?”, frågar jag så vänligt och inställsamt jag kan.

Senaste veckorna har jag varje dag bett honom städa sitt rum eftersom det är sån oreda att han inte ens får plats i sängen. Men istället för att städa har han sovit i gästrummet några nätter.

“Ska till gymmet nu, men tänkte städa efter det”.

“Jag förbjuder honom att gå till gymmet förrän varenda jävla kalsong ligger vikt i sin låda, alla burkar är pantade och golvet är torkat”.

Jag förstår att det här är ett ypperligt tillfälle att visa gott föräldraskap, men pulsen dubblas på ett ögonblick och blicken svartnar. Sen exploderar jag i ett raseriutbrott av svordomar som håller i sig tills luften i lungorna tar slut. Jag förbjuder honom att gå till gymmet förrän varenda jävla kalsong ligger vikt i sin låda, alla burkar är pantade och golvet torkat.

Olle tittar på mig med sammanbitna ögon och gör det enda rätta - han tar sin väska och går till gymmet.

Medan min ilska byts mot dåligt samvete för att jag skrikit på honom viker jag alla kläder, sanerar golvet, torkar skrivbordet, byter sänkläder och ställer in några doftpinnar. Det tog bara en timme att lösa ett problem som vi hade bråkat om i en månad.

Efter städningen går jag gråtande raka vägen i säng och tänker att jag förstört Olle. Att jag är en värdelös förälder som inte lärt honom hålla ordning och genom att skrika som en psykopat har jag överfört mina sämsta egenskaper på honom. Dessutom inser jag att han inte är ett dugg sämre på att hålla ordning än jag själv var i hans ålder.

“Barn som visste mer om sina familjer verkade hantera motgångar bättre än andra barn”.

Ungefär samtidigt som det här händer hör jag talas om psykologen Sara Duke som specialiserade sig på att hjälpa barn med inlärningssvårighter i Atlanta på 90-talet. Hon noterade att barn som visste mer om sina familjer verkade hantera motgångar bättre än andra barn.

DYK-testet mäter vetskap om familjens historia

Sara’s man Marshall, som var professor i psykologi vid Emory University, blev fascinerad av sin frus hypotes och bestämde sig för att testa om det stämde. Så han och kollegan Robyn Fivush utvecklade ett test med 20 frågor som de kallade DYK-testet, eller Do You Know-testet.

Det var frågor som “vet du var din mormor och morfar växte upp?”. “Vet du var dina föräldrar träffades?”. “Vet du någon sjukdom eller nåt fruktansvärt som hänt i din familj?”.

Duke och Fivush lät 50 barn göra DYK-testet samtidigt som de gjorde ljudinspelningar vid flera av barnens familjemiddagar. Sen lät de barnen genomgå en serie psykologiska tester, och när de utvärderade resultaten kunde de dra en intressant slutsats: Ju mer barnen visste om sin familjehistoria desto starkare var deras känsla av att ha kontroll över sina liv, och desto bättre självkänsla hade de och desto bättre tyckte de att deras familjer fungerade.

Några månader efter DYK-studien flög två flygplan in i Twin Towers och satte hela USA i skräck. Ingen av barnen i psykologernas studie blev direkt påverkade av händelsen, men alla barnen drabbades av samma nationella trauma. Så Duke och Fivush passade på att på nytt utvärdera alla de deltagande barnens psykologiska tillstånd. Och ännu en gång fick forskarna sina fynd bekräftade - de barn som visste mer om sin familjehistoria återhämtade sig snabbare från stressen av terrorattentatet.

“Varför hjälper vetskapen om var farmor föddes ett barn att återhämta sig från traumat av ett terrorattentat?”.

Frågan är: Varför hjälper vetskapen om var farmor föddes ett barn att återhämta sig från traumat av ett terrorattentat?

När New York Times skrev om studien så fick Duke hundratals brev från föräldrar som ville veta exakt vilka frågor barnen behövde kunna svara på för att bli mer resilienta och lyckliga i livet. Men Duke skrev en artikel i tidningen som svarade att “det handlar inte om vilka frågor barnen kan svara på, utan om att barn växer upp med en känsla av att de ingår i ett större sammanhang. Detta sammanhang skapas när barn växer upp i familjer som äter mat och firar högtider tillsammans och berättar historier för varandra om livets med- och motgångar”.

Alla familjer har ett narrativ, en story, och enligt Duke är familjeberättelser som pendlar mellan motgångar och framgångar de mest hjälpsamma när barn utvecklar sin självkänsla och motståndskraft mot trauman och misslyckanden. Det är berättelser som säger att “vi har haft våra med- och motgångar i familjen. Vi byggde ett familjeföretag. Din morfar var en uppskattad person i vår stad och din mamma satt i styrelsen för sjukhuset. Men vi har också haft våra motgångar. Din farbror blev arresterad en gång och huset brann ner. Din pappa förlorade jobbet. Men vad som än hände så höll vi ihop familjen”.

“Anställda känner sig mer sammanlänkade och lyckligare när de känner till historien om sitt företag”

När Kindra Hall, en amerikansk kommunikationsexpert, hörde talas om Duke’s studie bestämde hon sig för att göra samma sorts studie i ett antal företag. Hon och hennes team skapade en DYK-test som ställde frågor som  “vet du hur det gick till när företaget grundades?” och “Vet du om företaget har drabbats av några stora bakslag?”. Sedan lät hon 1000 heltidsanställda amerikaner mellan 18-65 år göra testet. När hon analyserade all data upptäckte hon att medarbetare som svarade “JA” på de två ovanstående frågorna var 40% mer benägna att tycka att företaget de arbetade på “gör skillnad i världen”.

Kindra säger att:

“Kultur är en samling berättelser som förenar och inspirerar. Anställda känner sig mer sammanlänkade och lyckligare när de känner till historien om sitt företag. Uppgångarna, nedgångarna, och var allt började. Ännu viktigare, när de vet hur företaget överlevde trots motgångar så vet de att företaget kan stå emot stormen.”

“Odla en familjeberättelse eller företagshistoria som visar hur vi vänder nederlag till framgångar”.

Den som vill ha lyckliga barn (och medarbetare) gör klokt i att odla en familjeberättelse eller företagshistoria som visar hur vi vänder nederlag till framgångar. Berättelser och anekdoter som visar att det är normalt och helt okej att misslyckas ibland, och att det alltid går att kämpa sig tillbaka för vi håller ihop som grupp och gör vårt bästa.

Jag tar ett djupt andetag och gläntar på dörren till Olles rum. Det luktar lavendel. Han står där framför garderoben och sorterar om alla kläder som jag lagt fel. Jag går fram och kramar honom hårt och länge och säger “förlåt att jag skrek på dig”.

Han kramar mig tillbaka och säger “det gör inget pappa”.

Dags att städa?